Han hade funderat så det nästan knakade i huvudet, enda sedan erbjudandet kom på bordet. Det är ju inte vem som helst som får erbjudande om att ordna en extra kroppsdel, av valfri sort. Nu hade han bestämt sig, det skulle bli ett öga, ett öga i nacken. Där kan han liksom titta under lugg, där var det också möjligt att gömma ögat så att inte alla andra såg det.

Genom alla år hade han haft en känsla av att folk skrattat åt honom, gjort sig lustiga över honom, men han kunde ju aldrig bevisa det.  På detta sätt så kunde han se vad som händer bakom honom.

När han nu står utanför kliniken där doktor Barrow hade sin mottagning, pirrade det lite i magen. Inte av rädsla utan av förväntan. Doktor Barrow hade bett honom att komma in innan 07,00. Han fick inte äta på fyra timmar innan och inte dricka på två timmar innan operationen.  Han hade beslutat sig för att helt skita i att äta och dricka efter 00,00, vilket gjorde att han nu faktiskt var rejält hungrig.

När sköterska kallade hans namn, var det nästan som i en surrealistisk dröm, där han bara väntade på att vakna.  Efter att ha bytt om till den blå och vit rutiga ”klänningen” satt han nu i omklädningsrummet och väntade. Sköterska kom med en liten shot, -lugnande innan narkosen, sa hon.

Efter en lite stund kände han att det började snurra i huvudet, han var inte van vid att tappa kontrollen, så detta var ingen kul upplevelse.
Efter en stund, kommer sköterskan och kallar på honom igen, nu är det dags.

I det sterila vita rummet, står doktor Barrow och hela teamet och väntar, väntar på sin försökskanin,  Honom.  Barrow tar honom i handen och välkomnar med ett stort leende. – Du ska veta att du gör något fantastiskt, inte bara för dig, utan för hela mänskligheten.  Sedan att du aldrig kommer att behöva oroa dig över din finansiella status mer är ju en helt annan sak, skrattade Barrow.
Du ska få sätta dig här i stolen, med händerna på armstöden. Stolen var gjord som en vanlig fåtölj, fast med ett hål i ryggstödet, där skulle ansiktet placeras.
Händerna spändes fast vid sidorna och en rem sattes även runt hans midja.
På frågan om narkos, fick han svaret att de kom till att utföra operationen i vaket tillstånd. – Vi gör detta för att se och tala med dig under tiden, så att det inte händer något under tiden, meddelade en sköterska.

-    Är du redo?,  frågade Barrow. Efter ett kort ja, så startade maskinen. Maskinen som skulle fräsa ett hål i nacken på honom, där ögat skulle placeras.  Ljudet som blir när ett skallben fräses ut ilar genom kroppen, lite som när tandläkaren sätter borren till tanden.
När hålet är gjort, känner han  hur blodet sakta rinner ned mot nacken, från det öppna hålet som nu finns i hanns skalle. Efter att ha gjort rent sårkanterna meddelade Barrow att det var dags för de nya synnerverna att fästas i hjärnan.  När Barrow hakade fast synnerverna i den del av hjärnan som innefattar synen, var det som om en blixt slagit ned i honom.

Bilder blixtrade för hans främre ögon, bilder som inte var hans, bilder som han inte viste vart de kom ifrån. Nästa synnerv fästes och just när den var på platts, skimrade han till, doktor Barrows. Men tänkte han, han stod ju just bakom mig och opererade. Det var då det slog honom, ögat fungerade.
- Det fungerar, utbrast han med iver och glädje och nästan hoppade upp.  Barrows var tvungen att lugna ned honom, annars trillar ögat ut, - vi måste fästa det först.  Efter att de fäst ögat i skallen, tvättat rent, kammat honom, så var han färdig att lämna salen. Precis som innan, fast inte ändå.
 

Helgen har sprungit fram, Har inte sktrivit något
i helgen!! för jag har inye haft den "rätta" feelingen....
och då är det väl bara att vänta?!

igår var det söndags middag här hemma...
Stefan och Jenny, två gamla kompisar, som faktiskt
ska förlösas på onsdag 4/3, LYCKA TILL!!!

hunden har avrit ute med sin bror från en annnan mor
och lekt mycket. Dessa två är ganska roliga att titta på,
min lilla sak och en ridgeback, 45kilo hund mot 15kilo.

Hoppas att ni får en underbar dag och glöm inte

Den som ger, skall också få

Den som väntar på något gott, väntar alltid för länge

 Fredag igen!!
Som vanligt på fredagarna så är Ellen hemma med mig. Just nu har vi avslutat frukost, fil och flingor. Pussel har dragits fram och tv’n månglar ut sina barnprogram. Helgen blir nog väldigt lugn, tror att Ellen snart ska få ta bort sin track, vilket betyder att hon inte får vara förkyld. Hon är redan lite snuvig och FÅR inte bli mera förkyld. Skulle ju vara skit om det inte blev något pga en fesen bacill.
Ellens kusin fyller år nu och ska ha kallas på söndag, de vill och jag vet att Ellen vill åka dit. Men jag vågar inte, massor med andra barn….. känns dumt att inte åka!

Ha en fantastisk dag och glöm inte: Det är bara döda fiskar som flyter med strömmen

Det kändes som om något var på gång. Det rörde sig, lik cirkulerande rörelser med ett visst eftertryck. Ståendes på huvudet, likt alla andra dagar, i alla fall de sista veckorna. Känns konstigt, det är precis som om huvudet har kilats fast i ett skruvstäd. En längre, rörande transportsträcka som får allt att vara virvla runt.

Den farkost som jag nu befinner mig i är snart endast en trygg hamn där emotionella möten kommer att ske. Jag har befunnit mig här i farkosten en ganska lång tid nu. De ljud som jag hör utanför mina väggar är ljud som inte går att beskriva, ljud som är väldigt otydliga, men skänker mig en trygghet.
Jag känner att det tryck som tidigare varit återkommande, börjar nu bli mer och mer konstant.  Mitt hår ligger som slickat efter mitt lilla huvud, jag blinkar med ögonen, men det svider lite, så jag beslutar mig för att ha dem stängda.

Jag hör skrik på andra sidan väggen, någon som petar på mitt huvud, AJ. Plötsligt är det som om någon fäster en krok i mitt huvud,  det gör inte ont, mest ett kort stick.  Min kropp spänner sig, förstår inte varför, jag vill snurra, men det går inte riktigt så bra som det var tänkt. Det känns som om något drar mig nedåt oh framåt. Utanför mina väggar är det många olika läten, ljud som jag inte känner igen. Plötsligt kan jag inte tvätta mina händer i det vatten jag tidigare plaskat i.

Jag väntar med spänning, från kontrollrummet får jag meddelandet att jag ska bli transporterad till en annan värld. En värld av ljus, ljud och känslor.
Plötsligt känner jag att jag är redo för avfärd. Jag lägger min kropp i position för transport. Känner hur jag sakta förs nedåt, framåt, avvaktande spänning pirrar i kroppen.

Plötsligt känner jag en gigantisk hand om mitt huvud. Den kalla luften i den nya världen gör att mitt blöta hår blir kallt. Plötsligt är det som om jag inte kan vara kvar i min farkost, det är som om något sliter ut mig från den. Jag öppnar mina ögon, ser konstiga varelser i ett starkt, vitt sken, som bländar mina ljuskänsliga ögon. Jag öppnar min mun, tar ett djupt andetag. AJ vad det bränner i mitt bröst. varför? Jag skriker instinktivt av den smärta som infinner sig i kroppen. Jag vill tillbaka in i farkosten, denna mörka, varma och trygga platts. Plötsligt är det en av varelserna som tar mig i sin famn. Tittar på mig med sina stora, skrämmande ögon och säger, - välkommen till våran värld.
I logg boken skriver varelsen:  
48cm,
3258gr, hår:
svart och mycket.
Allt normalt.
Jag heter Ellen och du har nu bevittnat min första födelsedag.  
 

När hon steg in genom dörren var det som om tusen av Amors pilar träffade honom. Allt vatten som flutit under tidernas bro, var som fruset. Ur ögonen kom blixtarna, blixtar av lust, blixtar av välbehag.  Allt han ville var att omsluta henne i sina armar, kyssa henne tills det sista andetaget skippar efter frihet.  Han ville känna det, det där som han alltid saknat, den där speciella känslan, att vara älskad. Inte älskad för att han var snäll, trevlig eller bara var. Han ville bli älskad för att han var den varelse som han faktiskt var.

När han drog hennes huvud bakåt och blottade den vackra, smala halsen, var det endast en sak han kunde se i sitt huvud. Han såg hur han kysste hennes hals, han kände hur pulsen ökade, hur händerna sökte efter mera.  Äntligen, äntligen var han på den platts han så länge saknat. Nu var det dom, dessa två individer, två delar som genom metamorfos blir ett. En känsla, ett ord, ett läte.
Känsloyttringen, som stöttes ur hennes mun när han kysste halsen,  var mer av ett gutturalt läte, nästan som om hela hennes kropp både spändes som en pilbåge och slappnade av som  strängen på samma båge, just när pilen avfyrats.
När hennes pilar av ljud nådde hans öra, var det som om någon skjutit en elektrisk blixt av känslor genom hans kropp.  Han knä orkade precis bära hans nu avslappnade kropp.
Det magnetiska fält och den dragningskraft som nu var skapad av de längtande kropparna  skulle, utan bekymmer kunna sätta ett helt landskap i brand. Den längtan dessa individer bär på är något som ingen brandman kan släcka, ingen varning kan avfärda och ingen individ motstå.

Han hade betett sig konstigt mot henne. När de senast gjorde ett försök att träffas, flydde han under buller och bong. Hon, fick aldrig en ordentlig förklaring, utan han hade bara struntat i att svara i telefonen och på sms.
Nu, flera månader senare, hade han ägnat de sista veckorna åt att fundera på hur han skulle nå henne. Hon var så underbart vacker, söt och väldigt trevlig.

Han fingrade på sin mobil, leta upp hennes nummer, slog det och väntade, Det knastrade till i mobilen och hennes


underbara röst hörs igen, Jenny.
Först vågar han inte säga något , sedan, hallå, det är jag. Hennes röst lät uppriktigt ärlig när hon säger, -hej!! Hur mår du?
- mycket bättre, jag behöver träffa dig, måste få prata.
Hon informerade honom om att hon var på promenad med hunden, så hans naturliga ingångspunkt blev att ta med sin egna.   Snabbt, kastar han sig in i bilen med hunden, känner hur hjärtat bankar lite extra. Hur ska hon bemöta honom? Är hon fortfarande arg?

Någon stans så visste hon ju att han gått igenom sådana saker som ingen ska behöva, hans själ hade blivit ärrad av allt trauma. När han närmar sig platsen där de ska träffas, ökar pulsen extra, han spejar ut genom rutorna, för att se henne innan hon såg honom. Där, några meter längre fram gick hon, mörk jacka, axellångt välklippt hår och en stor hund som nog skulle betecknas som lite för stark för henne. Men hon har en fantastisk  relation med sin hund.
När hon ser honom, ler hon med hela kroppen. Han inser att det var länge sedan han kände det han känner när han ser henne, värme, känslor åtrå.

Bilen parkeras och ut stiger han, nästan smyger, som för att inte vara för framfusig. Hunden får den första hälsningen, sedan kommer kramen. Denna kram som han inte vill släppa, aldrig, aldrig, bara hålla kvar.
Efter en lång tur med sina hundar är det tillbaks vid bilen. Han inser att under deras dialoger så tar han på henne, hela tiden, utan att hon reagerar.
Nu när de ska skiljas, känns det inte bra, måste krama, måste förklara varför det blev som det blev. Han ser på henne och säger,  - FÖRLÅT.

Hon skiner upp, ser på honom och säger – det är ok, jag vill träffa dig mer.
Ooo ja, med ett hjärta som just slagit n frivolt ler han, lutar sig fram, som om han låter henne pussa hans kind. Just när hin ska sätta pussen, vrider han på huvudet. Hennes mjuka, blodfyllda läppar möter hans. Den smaken kommer han aldrig att glömma igen.  Inga kommentarer hade behövts, men hon ser på honom och säger, - vi försöker!
 

När han trädde in det garage där dom stämt träff, fladdrade hans långrock i vinddraget som bildades av den dörr han öppnade. Garaget var vid denna tidpunkt en mörk, tyst och för många en skrämmande plats. För Nicolas var det som att komma hem. Trotts att han kände sig hemma gick en ilning genom kroppen, en ilning som oftast att han måste göra sig redo för strid.

Den svaga belysningen som fanns i garaget skapade skuggbildningar och falska varelser på både väggar och golv. För en utomstående skulle detta förmodligen skapa en flykt känsla snarare än, som nu, en känsla av välbehag.
Nicolas svarta långrock såg ut som vilken som helst, trotts att just denna rock var gjord av kevlar, ett skottsäkert material, hade mängder av små fickor, som alla var fyllda med de vapen Nicolas alltid bar med sig.
Hans svarta hår var välkammat med en wet look i en bakåtslick. Den långa hästsvansen, som han så många gånger funderat på att klippa, rörde sig sakta över ryggen när han med bestämda steg närmade sig platsen för mötet.  
Instinktivt placerade han sitt knogjärn på vänsterhanden då han stack ned handen i fickan. Den exaltering han kände var nästan som första gången han fått möjligheten att, med sin då,  underutvecklade pojkkropp, känna en kvinnas lustar och begär.

Ögonen sveper varsamt över garaget, som för att kolla att det inte var några som låg redo för ett bakhåll, det hade ju inte varit första gången.

När han hör hur en bil gör sin entré i garaget, glider Nicolas, likt en katt, smidigt in bland skuggorna. Dessa skuggor som med åren blivit hans bästa vänner. Med det jobb, eller rättare sagt, kall, som han fått, fungerar det inte att ha, varken familj eller många vänner. Ytliga bekanta skulle gå bra, men risken att försäga sig skulle vara för stor.
Ylva, hans 3 åriga dobberman, var den enda han med säkerhet kunde förlita sig på, hon skulle aldrig svika honom, varken genom att vika från hans sida eller tala vid sidan av.

Den Svarta Mercedesen med tonade rutor parkerade just under den starkaste lampan och det enda Nicolas kunde tänka var, hur dum får man bli, fattar ni inte vad som kommer att hända er.  Ur bilen stiger den största person som Nicolas någonsin sett, då har han ändå träffat MÅNGA stora pojkar. En sak var säker, de gråter alla på samma sätt.
Ur bilen stiger och två, om än lite mindre, killar, båda med sina högerhänder innanför jackan. Han viste att han måste överraska de alla, annars skulle jobbet misslyckas och var det något som inte fick hända så var det just det.
Måltavlan satt fortfarande i bilen. Ordern löd, skräm honom men han ska leva. Livvakterna skall inte skonas. Nicolas log för sig själv, där han stod i skuggorna, skulle det vara blodigt eller snyggt? Skulle han överdriva meddelandet eller bara vara subtil?
Nu vista han exakt hur kan skulle gå till väga!!

Med en försiktig hand skruvade Nicolas på ljuddämparen på sin
Nya pistol, kollade att hagelgeväret innan för rocken var laddat, att kniven satt i sitt hölster och att hans skosnören var snyggt knutna.

Det första skottet träffade den ena livvaktens tinning och i skenet från lampan kunde man se hur substansen från hans nu, punkterade skalle, skvätte över bilens främre sidoruta. Det andra träffade den stora killen rakt mellan ögonen som seglade ned som en gigantisk trasdocka.
Den tredje livvakten började, som en rädd, galen man , skjuta vildt omkring sig. Helt utan att veta vart han skulle sikta.  Genom skuggorna tog sig Nicolas smygandes längs väggarna i garaget, runt bilen och placerade sig bakom livvakten.  Pistolen placerade han i sitt hölster och tog fram sin finisher, denna extremt vassa och glänsande kniv, som så många gånger räddat hans liv.

Med en snabb rörelse placerade Nicolas sig tätt intill livvakten. Med sin vänsterhand tvingade han vaktens huvud bakåt, för att blotta den strupe som snart endast skulle vara ett öppet hål.  Livvakten frös till, som om han redan insett att det inte var någon idé att kämpa. Doften från Nicolas after shave, var det sista han skulle känna, innan bladet från kniven sakta gled över hans strupe.  Med ett gurglande sista väsande släppte Nicolas, den nu livlösa kroppen mot asfalten.
Inuti bilen försökte objektet att gömma sig. Nicolas öppnar dörren, utan att titta in, lämnar han lappen som uppdragsgivaren gett honom.
På lappen stod det, Samma tid, samma platts som senast, men denna gången blir resultatet annorlunda.

Med raska steg tar sig Nicolas ut från garaget och det enda som mannen i bilen ser är hans fladdrande rock, när han öppnar portarna till garaget, sedan är deras baneman borta.  

Fy vad roligt jag tycker det är att skriva!! Just dessa korta novellerna är speciellt kul. Tror att det handlar om att tiden inte blir jättelång i skapandet. Kanske skulle göra en bok med flera korta noveller!! Noveller av alla de slag, allt från love till kriminal…
Dagen idag blir i skrivandets tecken, Ellen har just tryckt isig en tallrik med fil/banan och en rostad macka. Själv kör jag på min livsdryck för att se till att vakna. Hoppas att ni får en underbar dag.
Glöm inte: Om det känns rätt just nu, så kan det ju inte vara fel, eller….

När han tittade upp så insåg han att han hamnat på just den platts som för honom var, no way. Han stod just nu mitt i en stor folksamling och han kände nu hur paniken spred sig från magen, genom bröstkorgen, där trycket stiger, och vidare upp mot huvudet. Speciellt  när han märker att en viss irritation och spänning ligger i luften. När det blir stökigt av inga anledningar.

Det hela började när Kristian var lite, han och mamma var på den årliga marknaden, strax utanför staden. Han kommer aldrig att glöma den dramatiska händelsen som blev till det djupa ärr som skulle följa honom för alltid. jordiga gångar som blir till labyrinter, försäljningsstånd så långt ögat kan nå. Det luktar svett och varm jord vart man än vänder huvudet, så är det tjock med folk och man kan knappast röra sig.
Han mindes hur det kändes när mammas hand gled ur hans grepp, hur synen av mamma, som försvinner bort och det panik artade vrål som han uppgav. Vrålet som drunknar i denna djävulens platts, musiken, rösterna dränker allt, ingen kan skrika så det hörs.
Det var sista gången han såg henne, han mindes inte hennes ansikte längre, bara handen. Han vill minnas henne, men det kvittar hur mycket han anstränger sig, han har försökt.

Kristian har lovat sig själv att aldrig släppa taget om Marcus, sin som.
Marcus, detta kärleksbarn med sitt yviga, lockiga hår, blå ögon och sin oerhörda stolthet över sin far.  Kristian tar upp Marcus i famnen, gömmer hans huvud mot sin axel och påbörjar flykten från paniken.
30minuter senar, är de klara. Det bultande hjärtat och rusande paniken börjar lägga sig och hans långa andetag hjälper honom att inte föra över sin ångest på Marcus. Än en gång lyckades han med sitt uppdrag, inte släppa taget.  
 

När polisen lämnat lägenheten föll jag ihop i soffan, i händerna begravde jag  mitt svullna bakfulla huvud. Huvudet där det bara snurrade, och hjärnan var som satt i en karusell. Vad fan är det som hänt, jag måste få veta. Jag måste ha somnat till, för när jag vaknade stod hon framför mig, Linda.
Hennes ögon var alldeles svarta, nästan som om hon var besatt. Med en svagt viskande röst, nästan väser hon fram. –Vad berättade du för polisen?
Jag tittade undrande på henne, - mmmen Linda, jag kunde väl inte berätta något. Vad fan är det som hänt? Jag minns faktiskt ingenting från gårdagen.
Jag hann inte reagera innan träffade mig, jag kände bara hur det brände till i min axel och sedan kom smällen. Först efter en stund insåg jag, shit, hon sköt mig.
Som skjuten ur en kanon for jag upp för att göra mig redo inför den nu stundande striden. Redan när jag nådde stående position insåg jag det, hon har kedjat mina fötter med handklovar, jag stupar handlöst över glasbordet, som i samma stund splittras i tusentals små bitar. Innan jag landar på golvet hinner jag täcka mitt ansikte men känner hur glaset skär som nålar över hela min kropp.  

I samma stund som jag når golvet känner jag hur en fot träffar mina revben. Kraset som ekar då mina revben krossas ekar i lägenheten och smärtan som infinner sig är näst intill olidlig. Jag grimaserar av smärtorna. När jag tittar upp, har hon hängt av sig jackan, och är i full färd med att plocka upp något från sin ryggsäck.
Jag känner nu hur paniken sprider sig i kroppen, jag vill inte ,men kan inte hjälpa det, tårarna börjar falla ned för mina kinder. Jag vet inte om det är för smärtorna eller för att jag nu inser att jag inte vill dö!
-Vad tänker du göra? Frågar jag. När hon vänder sig om är det som om det är någon jag inte känner. Lindas ansikte är som förvrängt och med sin viskande, onda röst väser hon, - Om du bara inte blandat dig så skulle det inte blivit så här. Detta var något mellan mig och MIN make, men givetvis kunde du inte låta bli, sååå jäkla präktig och duktig. Ska alltid vara alla till lags.

Jag blundar, torkar mina ögon och försöker samtidigt komma på vad jag ska ta mig till för att lugna henne. När jag öppnar mina ögon står Linda precis framför mig. Jag ser hennes svarta knähöga stövel, hennes, svarta tighta jeans som är nedstoppade i stöveln. Jag försöker tala med blir beordrad att hålla käften. När jag ändå försöker tala sans med henne, ser jag, som i slow motion, hennes stövel lyftas från golvet. Knäet böjs i 45 grader. Innan jag hinner akta mig ser jag stöveln komma mot mig, plötsligt sitter sulan rakt mot mitt ansikte. Jag kännes hur mina tänder trycks in i munnen, överläppen trycks över tandflisorna och delas mitt av. Mitt huvud skickas tillbaks som av en katapult och jag landar med huvudet mot soffan.

Hennes händer börjar slå mig, dessa små, knotiga, smala händer smattrar över mitt trasiga ansikte som om det vore trumpinnar, Jag känner hur blodet skvätter över mina kläder och hinner inte värja mig. Linda  tar tag i mitt hår och sliter upp mig i soffan och beordrar mig som om jag vore en slav, - Sitt. Hon ställer sig på en av mina matrumsstolar, vakar över mig med de mörka, galna ögonen, samtidigt som hon monterar ned taklampan.
Hon plockar fram ett rep från väskan och jag ser det med en gående gång, hon har gjort en strypknut och nu börjar jag inse vad som ska ske. Samtidigt ser jag att någonstans i hennes ögon blänker ett uns av välvilja och förståelse. Jag måste nå hennes känslor, jag måste prata med henne. I ren desperation frågar jag henne, - varför, varför gjorde du det? Han var min bästa kompis, vi har följt varandra sedan vi var små. Nu, nu är han borta. Jag känner att jag bara vill skrika ut min smärta. Med en sista ansträngning, reser jag mig, försiktigt, när hon har ryggen mot mig. Lyckas få tag i en stor glasskärva, vilken jag gömmer  vid min sida och sätter mig igen.

När hon nu gjort klart snaran hoppar hon ned från stolen, ställer sig och observerar mig. – Vill du veta varför jag gjorde det? Vill du det?
Med svajande röst, bönar jag henne att berätta, inte bara för mig. – Du måste gå till polisen, Linda, du behöver hjälp.
Jag skulle inte sagt det, jag ser hur en eld startar i hennes ögon och jag befarar det värsta, det är oåterkalleligt, nu står det mellan henne och mig. Med ett sista ryck far jag upp, hugger glasskärvan mot hennes mage. Jag hör hon stönar till. I hennes ögon syns en chock, jag trycker till och vrider, drar fram och tillbaks, nu är det jag som ska överleva.
Jag släpper glasbiten och tar ett steg tillbaka. Linda försöker ta ett steg, det är då, jag tar satts, måttar ett, två, tre slag mot hennes ansikte. Jag backar och tar åter igen sats, placerar mitt sten hårda skenben, välriktat mot hennes huvud. Linda snurrar runt, faller ned och med en sista kraftansträngning lyckas hon, med blodgurglande röst säga, - Förlåt.
Jag orkar inte mer, känner hur det börjar snurra i huvudet och det blir svart. När jag vaknar till, inser jag att jag befinner mig på sjukhuset. Man skulle kunna ta dessa vita, sterila rum för något himmelskt, men doften avslöjar platsen. Jag ringer på klockan och en tjutande signal ljuder.

Efter en stund kommer en doktor in i rummet, med sig har han en civilklädd man, som jag känner igen. Han presenterar sig, - Joakim, vi har ju träffats innan, säger han och tar min hand.
Joakim informerar att Linda tyvärr var död, i hennes lägenhet hade de hittat massor med brev. Brev som alla var skrivna till mig, låt mig säga så här, - där var inte någonting som var nyttigt i de breven, säger joakim. Läkaren tittar på mig, ler och säger, - du är en av de få som verkligen fått en andra chans, ta vara på den.  Du får stanna några dagar för observation, så passa på att vila.  Jag somnar av den utmattning som det var att bara vara vaken.

    

Dom hade redan innan bokat just idag som loppisdag.  Både Jonas och Anna älskade att göra dom där riktiga fynden. Det hade regnat i ungefär en vecka nu, trotts att temperaturen faktiskt låg på 20 grader och högsommaren snart var här.
Efter 1,5 timma i en gammal, skrotig, brun, rostig Ford fiesta helt utan AC, hade de nu anlänt till idrottsparken där loppisen skulle vara. Men va fa… utbrast Jonas, när han tittade bort på planen, där alla stånden höll på att plockas sammans. Fel tid, det var inte att det började lö 14.00, det slutade kl 14.00. Anna tittar på Jonas och suckar,
-    Det är ju så typiskt dig, Jonas Johansson,  mannen som är helt värdelös på tider och planering.  Jonas fällde ned nacken och gick mot idrottsplatsen med skamsen blick.
Det var fortfarande flera stycken som inte hunnit att börja plocka ned sina saker. Jonas kallar på Anna,  - Kom vi hinner fortfarande kolla på några av utställarna.

Första bordet de kom till var en gammal dam, med lagt silvergrått hår, röda stora läppar och russin hud. När Anna och Jonas står där och tittar så fastnar Annas blick på en brosch i guld, med vita änglar och röda skimrande pärlor. När  de båda tittar på broschen, ser Jonas en svag inskription på baksidan. ”Anna, din för alltid… Jonas” Jonas ögon glänser till, men skit, säger han, Anna, Anna kom hit, skynda dig, kolla, kolla. När Anna se texten, ler hon med hela ansiktet, detta är ju fantastiskt.  Jonas vänder sig mot tanten bakom bordet och frågar,
- hur mycket kostar smycket?
Gillar du det, Jonas? Frågade tanten. Men, hur vet du vad jag heter, Anna har nu anslutet sig vid bordet. - Ja, hur vet jag vad du heter, själv heter jag Anna-Maria Johansson och min man hette Jonas Johansson. Denna broschen fick jag av honom, min stiliga prins samma dag som vi förlovade oss, istället för en ring.  Anna tittade på Jonas, Vet du Jonas, Om vi skulle gifta oss, så kommer jag att heta Anna Johansson, precis som tanten med broschen. Gud vad konstigt.   
Plötsligt faller Jonas ned på knä, framför Anna, håller broschen framför Anna och ställer den magiska frågan. Vill du gifta dig med mig?

Anna skiner upp som en sol, - jaaaa det vill jag, tjohooo, min älskade Jonas.
När Jonas vänder sig om, för att tacka och betala tanten, så är både bordet och tanten borta. Men, men stammar Jonas, vart blev de av?  Anna ser, även hon med stora undrande ögon, vad var det som hände?
När Jonas tittar närmare på broschen så ser han plötsligt hur änglarna blinkar med ena ögat åt varandra. Då förstår Jonas, änglarna, vakar och styr över våran framtid!
Broschen kommer alltid att ha en viktig platts i deras hjärta.

TACK

jag måste bara förklara en sak.
Det finns en sida som heter skrivpuff.se
Denna sida drivs av en skrivcoach och som
ger sina läsare skrivutmaningar varje dag.

Dett är för att vi ska utveckla vårat skrivande och
ge/få feedback på det samma!

Därför får vi skilja på de inlägg där det står utmaning och
de övriga inläggen!!

Tack för eran förståelse.....

När jag vaknade den dagen så värkte huvudet.
Jag mindes endast fragment från dagen innan, Fest, sprit, mat och…..
Vad var det som hände? Jag minns  Peter och hans fru, Linda, ett bråk, skrik
Och porslin som kastades. Jag stiger upp för att ställa mig i duschen, måste stötta
Mig mot bokhyllan för att inte tappa fotfästet.

När jag tittar ut genom fönstret ser jag det, i soffan under fönstret ligger en hög
Med kläder, mina kläder. Plötsligt blixtrar minnes bilderna till i huvudet, festen,
Jag, en kniv, Peter, yxa, vad fan har hänt. Jag känner hur paniken sprider sig i kroppen.

Jag måste ställa mig i duschen, vilken konstig dröm. Måste ha varit en RIKTIG fest!
Medans vattnet strilar över min kropp och jag förvandlar tvålresterna till skum, låter jag en hand glida över min mage. När jag kommer till höger sida, sticker det till och en ilande smärta sprider sig i min kropp, jag tittar, Ett stick så, som nu börjat blöda.
Medans jag står kvar i duschen färgas nu vattnet rött av det utspädda vattnet.
Kliver ur duschen med ena handen mot väggen, känner att jag än inte är nykter, måste försöka få ut de kvarvarande ångorna från kroppen. Rakning, men när jag ser mig i spegeln så ser jag, jag är alldeles blåslagen, en bit tand fattas och mitt ena öra är nästan
Avslitet under öronsnibben.

Jag måste minnas, jag måste  få veta vad det är som hänt. Efter att ha käkat frukost och klätt på mig nya fräscha kläder, tar jag det jordiga och blodiga, stoppar i en papperspåse.
Går ned i källaren, häller bensin på påsen och stoppar den i eldningspannan, woff, så är kläderna satta i eld.
Plötsligt ringer telefonen, när jag svarar hörs en kvinnor röst.
-Hejsan B, det är jag, Linda.
Jag hör att hon gråtit. Linda fortsätter,
Vet vart Peter är? Efter att vi skildes igår, så gick han iväg från festen, sedan kom han inte hem.
Mina tankar snurrar snabbare och snabbare i huvudet, och jag börjar känna mig illamående.
–    Sorry Linda, jag vet inte, blev alldeles för full igår, jag minns inte något efter det att vi käkat huvudrätten.
Just när vi lagt på ringer det på dörren.
När jag öppnar så ser jag två, STORA poliser. De pressenterar sig som , Alf och
Joakim. Det frågar om de får ställa några frågor och jag släpper in dom.

När de slagit sig ned vid bordet, så förklarar de.

-Vi vet att du befann dig på samma fest som Peter H går kväll?!
-Vet du vad som hänt honom?  
-Jag vet inte alls, blev lite för mycket igår. Tror ni något allvarligt skett?  

När de förklarar att man funnit en styckad kropp i skogsgläntan intill stranden
Och ett huvud nedgrävt i sanden, börjar det gå upp för mig.

Jag säger inget och hoppas att ingen får veta!
 

Jaha, då var det måndag igen!!
märkligt att tiden går så vansinnigt fort...
Hinner ju knappast snyta sig innan helgen är över, varför!

Jag skulle vilja stanna tiden en stund och bara ligga och pussa
på Ellen en HEL stilla stående dag, mmmmm vad mysigt!

Idag blir det dagis, Ellen ÄLSKAR dagis, hade hon fått bestämma
så hade hon varit där ännu mer, kanske lördag/söndag också.

Jag är såååå jä.... glad över all respons som jag fått på inlägget
om tråkig :-) NI som undrar varför jag inte kommenterat så mycket
så är detta många gånger för att jag kommenterar direkt från mitte
e-post program via mailen, då ses ju inte dessa.

I början svarade jag ALLA, tills jag svarat lite mer än 800st, fick lite
svars kramp i fingrarna!! Men jag ska försöka bättra mig!!

För min del blir det idag, träning och sedan lite tattoo... det blev
ingen i Tors, då dessa kunderna var sena(40min) och det tog längre
tid än beräknat! Vilket antiklimax, snacka att jag var sur när jag gick ifrån
Studion.

Hoppas att ni får en fantastisk dag.

glöm inte: Att tänka på sig själv är inte egoistiskt, det är ett sätt att uppskatta det, andra uppskattar!!

Vi hade nu slutat försöka skaffa barn. Efter mina cellgifter och Josefins hormonrubbning så var detta nu en tanke som vi vant oss vid.
Efter att vi gjort 10st läkarbesök, hormon terapi och graviditetsprov i travar var vi nu fast beslutna på att adoptera. Josefin var ju själv adopterad från Chile, då är det ju inga problem.

Resan är beställd till USA, ska hälsa på Josefins bror, som flyttat dig och deras syster som jobbar som nanny i Chicago. Nu idag ska vi packa lite saker, åka till Ystad för att ta tåget därifrån i morgon till Kastrups, Köpenhamn.

Josefin står i badrummet, jag ser hennes vackra profil genom dörrspringan, när ljuset sakta sipprar ut i den mörka hallen utanför. Själv ligger jag kvar i sängen och försöker tvinga bort natten från mina trötta ögonen.

josefin kallar på mig, "-Björn, kom ett hit är du snäll".
När jag kommer in på badrummet, tittar hon på mig,
"- jag hade ett grav-test kvar, kolla!"

jag tittar på testet, positivt, det är inte möjligt!! Vi kan ju inte, tusen och en tankar far genom mitt huvud, glad, ledsen och vise versa.

Vi sätter oss i bilen mot Ystad, stannar till på apoteket och handlar några test till, fem stycken var att vara exakt.

Mot YSTAD!! Efter att gjort ALLA dessa test är vi nu säkra... Vi ska bli föräldrar...

Livet blir aldrig som innan, jag ÄR förändrad.

Jadå, då var besöket över för denna gången!!
pappa Bengt och Broren jimmy var och hälsade på.

Det blev söndags middag på gammalt vis.

Förrätt: 7st sorters sill, bröd och ägg

Huvudrätt: Honungs marinerad skinkstek, med stekt/kokt potatis, gel'e och grönsaker

Efterrätt: ChokladMouss med grädde och päron skivor.

Efter denna kallas middag blev det att åka hem till huset.... snacka och dricka lite
kaffe till.

Det är alltd mysigt när det kommer folk, träffar inte dessa två possingar så
ofta, då är det extra kul!!

Tack för besöket!!