När han tittade upp så insåg han att han hamnat på just den platts som för honom var, no way. Han stod just nu mitt i en stor folksamling och han kände nu hur paniken spred sig från magen, genom bröstkorgen, där trycket stiger, och vidare upp mot huvudet. Speciellt  när han märker att en viss irritation och spänning ligger i luften. När det blir stökigt av inga anledningar.

Det hela började när Kristian var lite, han och mamma var på den årliga marknaden, strax utanför staden. Han kommer aldrig att glöma den dramatiska händelsen som blev till det djupa ärr som skulle följa honom för alltid. jordiga gångar som blir till labyrinter, försäljningsstånd så långt ögat kan nå. Det luktar svett och varm jord vart man än vänder huvudet, så är det tjock med folk och man kan knappast röra sig.
Han mindes hur det kändes när mammas hand gled ur hans grepp, hur synen av mamma, som försvinner bort och det panik artade vrål som han uppgav. Vrålet som drunknar i denna djävulens platts, musiken, rösterna dränker allt, ingen kan skrika så det hörs.
Det var sista gången han såg henne, han mindes inte hennes ansikte längre, bara handen. Han vill minnas henne, men det kvittar hur mycket han anstränger sig, han har försökt.

Kristian har lovat sig själv att aldrig släppa taget om Marcus, sin som.
Marcus, detta kärleksbarn med sitt yviga, lockiga hår, blå ögon och sin oerhörda stolthet över sin far.  Kristian tar upp Marcus i famnen, gömmer hans huvud mot sin axel och påbörjar flykten från paniken.
30minuter senar, är de klara. Det bultande hjärtat och rusande paniken börjar lägga sig och hans långa andetag hjälper honom att inte föra över sin ångest på Marcus. Än en gång lyckades han med sitt uppdrag, inte släppa taget.