När polisen lämnat lägenheten föll jag ihop i soffan, i händerna begravde jag  mitt svullna bakfulla huvud. Huvudet där det bara snurrade, och hjärnan var som satt i en karusell. Vad fan är det som hänt, jag måste få veta. Jag måste ha somnat till, för när jag vaknade stod hon framför mig, Linda.
Hennes ögon var alldeles svarta, nästan som om hon var besatt. Med en svagt viskande röst, nästan väser hon fram. –Vad berättade du för polisen?
Jag tittade undrande på henne, - mmmen Linda, jag kunde väl inte berätta något. Vad fan är det som hänt? Jag minns faktiskt ingenting från gårdagen.
Jag hann inte reagera innan träffade mig, jag kände bara hur det brände till i min axel och sedan kom smällen. Först efter en stund insåg jag, shit, hon sköt mig.
Som skjuten ur en kanon for jag upp för att göra mig redo inför den nu stundande striden. Redan när jag nådde stående position insåg jag det, hon har kedjat mina fötter med handklovar, jag stupar handlöst över glasbordet, som i samma stund splittras i tusentals små bitar. Innan jag landar på golvet hinner jag täcka mitt ansikte men känner hur glaset skär som nålar över hela min kropp.  

I samma stund som jag når golvet känner jag hur en fot träffar mina revben. Kraset som ekar då mina revben krossas ekar i lägenheten och smärtan som infinner sig är näst intill olidlig. Jag grimaserar av smärtorna. När jag tittar upp, har hon hängt av sig jackan, och är i full färd med att plocka upp något från sin ryggsäck.
Jag känner nu hur paniken sprider sig i kroppen, jag vill inte ,men kan inte hjälpa det, tårarna börjar falla ned för mina kinder. Jag vet inte om det är för smärtorna eller för att jag nu inser att jag inte vill dö!
-Vad tänker du göra? Frågar jag. När hon vänder sig om är det som om det är någon jag inte känner. Lindas ansikte är som förvrängt och med sin viskande, onda röst väser hon, - Om du bara inte blandat dig så skulle det inte blivit så här. Detta var något mellan mig och MIN make, men givetvis kunde du inte låta bli, sååå jäkla präktig och duktig. Ska alltid vara alla till lags.

Jag blundar, torkar mina ögon och försöker samtidigt komma på vad jag ska ta mig till för att lugna henne. När jag öppnar mina ögon står Linda precis framför mig. Jag ser hennes svarta knähöga stövel, hennes, svarta tighta jeans som är nedstoppade i stöveln. Jag försöker tala med blir beordrad att hålla käften. När jag ändå försöker tala sans med henne, ser jag, som i slow motion, hennes stövel lyftas från golvet. Knäet böjs i 45 grader. Innan jag hinner akta mig ser jag stöveln komma mot mig, plötsligt sitter sulan rakt mot mitt ansikte. Jag kännes hur mina tänder trycks in i munnen, överläppen trycks över tandflisorna och delas mitt av. Mitt huvud skickas tillbaks som av en katapult och jag landar med huvudet mot soffan.

Hennes händer börjar slå mig, dessa små, knotiga, smala händer smattrar över mitt trasiga ansikte som om det vore trumpinnar, Jag känner hur blodet skvätter över mina kläder och hinner inte värja mig. Linda  tar tag i mitt hår och sliter upp mig i soffan och beordrar mig som om jag vore en slav, - Sitt. Hon ställer sig på en av mina matrumsstolar, vakar över mig med de mörka, galna ögonen, samtidigt som hon monterar ned taklampan.
Hon plockar fram ett rep från väskan och jag ser det med en gående gång, hon har gjort en strypknut och nu börjar jag inse vad som ska ske. Samtidigt ser jag att någonstans i hennes ögon blänker ett uns av välvilja och förståelse. Jag måste nå hennes känslor, jag måste prata med henne. I ren desperation frågar jag henne, - varför, varför gjorde du det? Han var min bästa kompis, vi har följt varandra sedan vi var små. Nu, nu är han borta. Jag känner att jag bara vill skrika ut min smärta. Med en sista ansträngning, reser jag mig, försiktigt, när hon har ryggen mot mig. Lyckas få tag i en stor glasskärva, vilken jag gömmer  vid min sida och sätter mig igen.

När hon nu gjort klart snaran hoppar hon ned från stolen, ställer sig och observerar mig. – Vill du veta varför jag gjorde det? Vill du det?
Med svajande röst, bönar jag henne att berätta, inte bara för mig. – Du måste gå till polisen, Linda, du behöver hjälp.
Jag skulle inte sagt det, jag ser hur en eld startar i hennes ögon och jag befarar det värsta, det är oåterkalleligt, nu står det mellan henne och mig. Med ett sista ryck far jag upp, hugger glasskärvan mot hennes mage. Jag hör hon stönar till. I hennes ögon syns en chock, jag trycker till och vrider, drar fram och tillbaks, nu är det jag som ska överleva.
Jag släpper glasbiten och tar ett steg tillbaka. Linda försöker ta ett steg, det är då, jag tar satts, måttar ett, två, tre slag mot hennes ansikte. Jag backar och tar åter igen sats, placerar mitt sten hårda skenben, välriktat mot hennes huvud. Linda snurrar runt, faller ned och med en sista kraftansträngning lyckas hon, med blodgurglande röst säga, - Förlåt.
Jag orkar inte mer, känner hur det börjar snurra i huvudet och det blir svart. När jag vaknar till, inser jag att jag befinner mig på sjukhuset. Man skulle kunna ta dessa vita, sterila rum för något himmelskt, men doften avslöjar platsen. Jag ringer på klockan och en tjutande signal ljuder.

Efter en stund kommer en doktor in i rummet, med sig har han en civilklädd man, som jag känner igen. Han presenterar sig, - Joakim, vi har ju träffats innan, säger han och tar min hand.
Joakim informerar att Linda tyvärr var död, i hennes lägenhet hade de hittat massor med brev. Brev som alla var skrivna till mig, låt mig säga så här, - där var inte någonting som var nyttigt i de breven, säger joakim. Läkaren tittar på mig, ler och säger, - du är en av de få som verkligen fått en andra chans, ta vara på den.  Du får stanna några dagar för observation, så passa på att vila.  Jag somnar av den utmattning som det var att bara vara vaken.