När hon steg in genom dörren var det som om tusen av Amors pilar träffade honom. Allt vatten som flutit under tidernas bro, var som fruset. Ur ögonen kom blixtarna, blixtar av lust, blixtar av välbehag.  Allt han ville var att omsluta henne i sina armar, kyssa henne tills det sista andetaget skippar efter frihet.  Han ville känna det, det där som han alltid saknat, den där speciella känslan, att vara älskad. Inte älskad för att han var snäll, trevlig eller bara var. Han ville bli älskad för att han var den varelse som han faktiskt var.

När han drog hennes huvud bakåt och blottade den vackra, smala halsen, var det endast en sak han kunde se i sitt huvud. Han såg hur han kysste hennes hals, han kände hur pulsen ökade, hur händerna sökte efter mera.  Äntligen, äntligen var han på den platts han så länge saknat. Nu var det dom, dessa två individer, två delar som genom metamorfos blir ett. En känsla, ett ord, ett läte.
Känsloyttringen, som stöttes ur hennes mun när han kysste halsen,  var mer av ett gutturalt läte, nästan som om hela hennes kropp både spändes som en pilbåge och slappnade av som  strängen på samma båge, just när pilen avfyrats.
När hennes pilar av ljud nådde hans öra, var det som om någon skjutit en elektrisk blixt av känslor genom hans kropp.  Han knä orkade precis bära hans nu avslappnade kropp.
Det magnetiska fält och den dragningskraft som nu var skapad av de längtande kropparna  skulle, utan bekymmer kunna sätta ett helt landskap i brand. Den längtan dessa individer bär på är något som ingen brandman kan släcka, ingen varning kan avfärda och ingen individ motstå.