GARN
När kyrklockorna klämtar, klämtar även hjärtat.
Själen kryper ihop likt ett garn nystan som som nyss varit
en lång tråd och på en hundradels sekund blev ett nystan.
Ett nystan som bara vill rulla iväg, gömma sig under en soffa
för att aldrig plockas fram.
Men när klockorna tystnat och den lilla handen smeker kinden
fri från tårar, likt ett näckrosblad sveper över dammen.
Då, vågar jag återigen rulla ut, ut i friheten, för att åter väcklas ut
till den långa, ståtliga tråd jag var för en stund sedan.
När jag sedan känner värmen från den vuxna handen på min axel
vet jag, Vi är inte själva!
Vart vi än går, vad vi än gör och vad vi än säger, vakar de över oss.
Likt de ljusaste moln som du ser dra förbi en sommar dag.
Då vet jag......
Livet är trotts allt här och nu
Tack
låt mig få veta vad du tycker
Trackback
