När han trädde in det garage där dom stämt träff, fladdrade hans långrock i vinddraget som bildades av den dörr han öppnade. Garaget var vid denna tidpunkt en mörk, tyst och för många en skrämmande plats. För Nicolas var det som att komma hem. Trotts att han kände sig hemma gick en ilning genom kroppen, en ilning som oftast att han måste göra sig redo för strid.

Den svaga belysningen som fanns i garaget skapade skuggbildningar och falska varelser på både väggar och golv. För en utomstående skulle detta förmodligen skapa en flykt känsla snarare än, som nu, en känsla av välbehag.
Nicolas svarta långrock såg ut som vilken som helst, trotts att just denna rock var gjord av kevlar, ett skottsäkert material, hade mängder av små fickor, som alla var fyllda med de vapen Nicolas alltid bar med sig.
Hans svarta hår var välkammat med en wet look i en bakåtslick. Den långa hästsvansen, som han så många gånger funderat på att klippa, rörde sig sakta över ryggen när han med bestämda steg närmade sig platsen för mötet.  
Instinktivt placerade han sitt knogjärn på vänsterhanden då han stack ned handen i fickan. Den exaltering han kände var nästan som första gången han fått möjligheten att, med sin då,  underutvecklade pojkkropp, känna en kvinnas lustar och begär.

Ögonen sveper varsamt över garaget, som för att kolla att det inte var några som låg redo för ett bakhåll, det hade ju inte varit första gången.

När han hör hur en bil gör sin entré i garaget, glider Nicolas, likt en katt, smidigt in bland skuggorna. Dessa skuggor som med åren blivit hans bästa vänner. Med det jobb, eller rättare sagt, kall, som han fått, fungerar det inte att ha, varken familj eller många vänner. Ytliga bekanta skulle gå bra, men risken att försäga sig skulle vara för stor.
Ylva, hans 3 åriga dobberman, var den enda han med säkerhet kunde förlita sig på, hon skulle aldrig svika honom, varken genom att vika från hans sida eller tala vid sidan av.

Den Svarta Mercedesen med tonade rutor parkerade just under den starkaste lampan och det enda Nicolas kunde tänka var, hur dum får man bli, fattar ni inte vad som kommer att hända er.  Ur bilen stiger den största person som Nicolas någonsin sett, då har han ändå träffat MÅNGA stora pojkar. En sak var säker, de gråter alla på samma sätt.
Ur bilen stiger och två, om än lite mindre, killar, båda med sina högerhänder innanför jackan. Han viste att han måste överraska de alla, annars skulle jobbet misslyckas och var det något som inte fick hända så var det just det.
Måltavlan satt fortfarande i bilen. Ordern löd, skräm honom men han ska leva. Livvakterna skall inte skonas. Nicolas log för sig själv, där han stod i skuggorna, skulle det vara blodigt eller snyggt? Skulle han överdriva meddelandet eller bara vara subtil?
Nu vista han exakt hur kan skulle gå till väga!!

Med en försiktig hand skruvade Nicolas på ljuddämparen på sin
Nya pistol, kollade att hagelgeväret innan för rocken var laddat, att kniven satt i sitt hölster och att hans skosnören var snyggt knutna.

Det första skottet träffade den ena livvaktens tinning och i skenet från lampan kunde man se hur substansen från hans nu, punkterade skalle, skvätte över bilens främre sidoruta. Det andra träffade den stora killen rakt mellan ögonen som seglade ned som en gigantisk trasdocka.
Den tredje livvakten började, som en rädd, galen man , skjuta vildt omkring sig. Helt utan att veta vart han skulle sikta.  Genom skuggorna tog sig Nicolas smygandes längs väggarna i garaget, runt bilen och placerade sig bakom livvakten.  Pistolen placerade han i sitt hölster och tog fram sin finisher, denna extremt vassa och glänsande kniv, som så många gånger räddat hans liv.

Med en snabb rörelse placerade Nicolas sig tätt intill livvakten. Med sin vänsterhand tvingade han vaktens huvud bakåt, för att blotta den strupe som snart endast skulle vara ett öppet hål.  Livvakten frös till, som om han redan insett att det inte var någon idé att kämpa. Doften från Nicolas after shave, var det sista han skulle känna, innan bladet från kniven sakta gled över hans strupe.  Med ett gurglande sista väsande släppte Nicolas, den nu livlösa kroppen mot asfalten.
Inuti bilen försökte objektet att gömma sig. Nicolas öppnar dörren, utan att titta in, lämnar han lappen som uppdragsgivaren gett honom.
På lappen stod det, Samma tid, samma platts som senast, men denna gången blir resultatet annorlunda.

Med raska steg tar sig Nicolas ut från garaget och det enda som mannen i bilen ser är hans fladdrande rock, när han öppnar portarna till garaget, sedan är deras baneman borta.